då: som ett skott i magen, känslobarrometern flög i taket, andningen stannade och gråten var nära. hon hade förlorat allt som betydde, eller var det bara hon som inbillade sig själv allt ihop? hon ville inget hellre än att slänga sig i hans armar och gråta ut och viska i hans lilla öra hur mycket han betydde för henne, eller var det bara han som hade magiska fingrar som förtrollade henne gång på gång, och surrade henne i hans drömvärld hårdare och hårdare för varje gång? var det han som hade kastat en ond förbannelse över henne, som gjorde att allt annat inte betydde något. kanske var allt en dröm, kanske var han egentligen ett svin? för henne var han inte det, tror hon, fast egentligen var han nog det, alla säger att han var det, för henne var han inte det, nu är han det.
nu: en svag knuff av hat träffar henne på axeln, hon försöker vilt skaka av sig det, han betyder inget mer. hon klarar sig fint utan hans händer mot hennes kind, hans kropp som trycker henne mot cementväggen samtidigt som han viskar orden "jag älskar dig", hans nyckelben i månljuset eller hans händer som flätades samman med hennes egna. hon vet nu att allt var falskt och fel, att han inte menade någonting av vad han sa. eller gjorde han det? nej, det gjorde han inte försöker hon strängt intala sig själv. han har en annan som är precis likadan som hon var för några dussin veckor sedan. men hon har förändras, kanske har han också det. hon hoppas det, för nu försvinner han ur hennes minne mer och mer, men förmodligen kommer han alltid att finnas kvar någonstans långt inne i hennes kropp. sin första kärlek glömmer man inte i första taget.
