Efter dagen kom kvällen och ännu en dag sitter jag här med alldeles för mycket ogjort. Jag får hoppas på att morgondagen kommer med mer skriverier, just nu känns mina ord lika tomma som min skalle. Nu slog klockan 22.22 också så det är bara att sluta ögonen och viska en liten önskning och sen hoppas en evighet på att den slår in. Konstigt att vi egentligen håller på med sånt, eller i alla fall jag, jag vet ju att mina önskningar aldrig kommer slå in. woopwoop, nu blev det visst lite text ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar